Sagan om korvgubben och smöret
Hahahahahahahahaha så himla sjukt. Jag skrev först ett jättedeppigt inlägg som lät jättebittert. Så jag bestämde mig för att skriva nåt lättsamt som tillägg. Jag började skriva helt random det första jag kom att tänka på och det här blev resultatet. Jag raderade allt annat jag skrev, det här förtjänar ett eget inlägg. Hahahaha!
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det var en gång en korvgubbe. Den här korvgubben älskade maskrosor, ja, han älskade dem mer än han älskade korv. Folk som kände till honom brukade reta honom och säga att han hade en maskros-fetish, stackars gubbe. Det var oftast små mesiga skolpojkar som brukade säga så, fast det egentligen var de som kom och köpte korv när ingen såg på. Nu undrar ni kanske vad i hela friden alla ord står för och vad gubben egentligen sålde, men jag lovar er att det var vanlig korv med bröd. Med ketchup och senap på. Det var bara så att pojkarna var överdrivet fixerade på grund av att deras farsa hette Freud.
En dag när korvgubben hade jobbat klart och var på väg hem på sin lila-randiga cykel råkade han köra vilse. Korvgubben blev lite orolig och kollade stressat på sin klocka. Den var kvart i sju och han behövde komma hem så att han kunde stryka sina blommiga gardiner. Han skulle ju få gäster dagen därpå, och då ville han täcka sina smutsiga fönster. Han fortsatte trampa, övertygad om att han skulle känna igen sig förr eller senare, när det största, vackraste, gulaste, smörigaste, mest lockande maskrosfält han sett i hela sitt liv dök upp, som en gul, smörstinkande blixt från klar himmel. Korvgubben stannade upp och stirrade på ängen som bredde ut sig framför honom. Med ett tjut kastade han cykeln och alla korvar och ketchupflaskor och metallstänger åt sidan och sprang mot de svajande blommorna. Han skrattade, han dansade, han tog av sig sin kavaj och sparkade av sig båda skorna och spottade ut snuset med tårarna strömmande nedför kinderna. När han kom fram till randen av fältet stannade han upp, rädd för att beträda ängen, som om den inte var verklig utan skulle försvinna om han rörde vid den.
Medan han stod och tog in den överväldigande synen av maskrosor hörde han plötsligt röster bakom sig. Han spetsade öronen med sin egenhändigt gjorda öronspetsare för att höra vad det var för något. Döm om hans fasa när han insåg att det var hans tortyrälskande, hånflinande barnmobbare som skrek bakom honom. De skrattade så mycket att snoret rann och en av killarna trodde att han var fem månader gammal igen och använde blöja. De ropade med sina hesa åsneröster:
"Har du fått spader? Tänker du hoppa ner i smöret? HAHA!"
Gubben såg på maskrosorna med förvirrade ögon som inte kunde se klart. Hans älskade maskrosor, kallade de dem för smör? Gubben kände hur glädjetårarna gick igenom en identitetskris och återvände till ursprungspunkten och började leka sorg. Han hade inte insett att det var smör han såg. Han trodde det var maskrosor. Men när pojkarna hånade honom på det där sättet så tänkte han att jo, det var nog smör det här. Och nog var det väl det han ville ha. Han var inte längre en blomstergud, han var ett fetto. Gubben satte sig på marken och grät medan pojkarna tog hans korvar och hans senap och ketchup och studsade iväg, med ryggsäckarna fulla av sten som de kastade efter folk de träffade på.
När gubben grät som mest och skymningen började lägga sig över fältet så började det susa. Först verkade det komma från väster, sen från öster, sen fanns det plötsligt överallt och gubben kunde inte länge låtsas som om ingenting. Han tittade upp och såg framför sig någon som hade sett många gånger tidigare.
Det var Gandalf.
Gandalf tittade på honom med leende ögon och svepte undan sitt vita hår från det kantiga ansiktet. Med en röst fylld av medkänsla och omsorg sade han, samtidigt som han böjde sig ner mot korvgubben:
"Gråter du över smör?"
Korvgubben nickade skamset, hulkade till och började gråta högljutt igen.
Gandalf skakade otåligt på huvudet och slog honom lätt på axeln med käppen.
"Du, jag vet hur det känns. Man tror att man har något och sen visar det sig att det inte är där. Det känns som att det gled ut händerna på en innan man ens fick det. Jag kände likadant när jag föll ner i Morias gruva tillsammans med den där balrogen. Jag hade alltid önskat mig en piska. Redan som barn bönade jag och bad om en piska, men gudarna vägrade ge mig en. Förstod du vilken ångest jag fick när balrogen föll från berget utan mig, med piskan i handen? Jag ville ju ha den. Jag föll ju ner med flit! Ja, för ett tag var jag helt apatisk. Men helt plötsligt insåg jag en dag (eller var det natt? jag ser ju bara vitt med allt det här löshåret) att jag kanske inte kunde få en piska, men jag kunde få en stav. Vad är skillnaden? Man kan slå folk med dem, de har samma effekt. Man kan inte åstadkomma lika häftiga sår med en stav men vad fan, den här skapar ju blixtar!
Så var inte ledsen. Tänk efter: vad är fel med smör? Bara för att ordet smör har en dålig klang betyder det inte att det är dåligt. Smör skapar så mycket nytta i världen. Se bara på stekpannorna!"
Korvgubben såg på Gandalf med en koncentrerad min. Han vände ansiktet mot smörfältet och såg hur smörvågorna guppade fram och tillbaka. Och helt plötsligt var det som om en förtrollningen släppte: han såg på smöret och kände kärleken komma tillbaka. Visst, det var smör, inte maskrosor. Visst, maskrosor lät bättre. Men när han tänkte efter så insåg han att om han fick välja mellan smör och maskrosor så skulle han välja smör. Han skulle aldrig kunna äta maskrosor, bara titta och lukta på dem, och det kunde han ju göra med smör också! Hans hjärta slog ett dubbelslag, han kastade sig i famnen på Gandalf och gav honom en stor, blöt puss innan han kastade sig i smöret. Han simmade fram och tillbaka med stora simtag medan Gandalf såg på honom och skrattade muntert.
"Ja, det var ju för väl", skrattade Gandalf och skakade på huvudet. "Ledsna korvgubbar är ju inget man vill ha. Här har vi en go göbbe, äntligen. Jag orkar inte med fler orakade surpuppor som går runt på stan med svartmålade korvar och lådor på magen medan jag letar efter dynamit. De distraherar mig något enormt."
Gandalf lyfte på hatten åt korvgubben och gick långsamt mot solnedgången i väster, medan korvgubben simmade runt i smöret och njöt av friheten. Inga gardiner blev strukna den kvällen, och inga gäster hälsade på heller. Istället bjöd korvgubben Gandalf på en öl på krogen och sjöng visor för honom tills den gamle trollkarlen smälte. Och småpojkarna, ja, de fick leva på socialbidrag och isterband resten av livet medan deras offer levde och frodades. Precis som det ska vara i riktiga sagor.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det var en gång en korvgubbe. Den här korvgubben älskade maskrosor, ja, han älskade dem mer än han älskade korv. Folk som kände till honom brukade reta honom och säga att han hade en maskros-fetish, stackars gubbe. Det var oftast små mesiga skolpojkar som brukade säga så, fast det egentligen var de som kom och köpte korv när ingen såg på. Nu undrar ni kanske vad i hela friden alla ord står för och vad gubben egentligen sålde, men jag lovar er att det var vanlig korv med bröd. Med ketchup och senap på. Det var bara så att pojkarna var överdrivet fixerade på grund av att deras farsa hette Freud.
En dag när korvgubben hade jobbat klart och var på väg hem på sin lila-randiga cykel råkade han köra vilse. Korvgubben blev lite orolig och kollade stressat på sin klocka. Den var kvart i sju och han behövde komma hem så att han kunde stryka sina blommiga gardiner. Han skulle ju få gäster dagen därpå, och då ville han täcka sina smutsiga fönster. Han fortsatte trampa, övertygad om att han skulle känna igen sig förr eller senare, när det största, vackraste, gulaste, smörigaste, mest lockande maskrosfält han sett i hela sitt liv dök upp, som en gul, smörstinkande blixt från klar himmel. Korvgubben stannade upp och stirrade på ängen som bredde ut sig framför honom. Med ett tjut kastade han cykeln och alla korvar och ketchupflaskor och metallstänger åt sidan och sprang mot de svajande blommorna. Han skrattade, han dansade, han tog av sig sin kavaj och sparkade av sig båda skorna och spottade ut snuset med tårarna strömmande nedför kinderna. När han kom fram till randen av fältet stannade han upp, rädd för att beträda ängen, som om den inte var verklig utan skulle försvinna om han rörde vid den.
Medan han stod och tog in den överväldigande synen av maskrosor hörde han plötsligt röster bakom sig. Han spetsade öronen med sin egenhändigt gjorda öronspetsare för att höra vad det var för något. Döm om hans fasa när han insåg att det var hans tortyrälskande, hånflinande barnmobbare som skrek bakom honom. De skrattade så mycket att snoret rann och en av killarna trodde att han var fem månader gammal igen och använde blöja. De ropade med sina hesa åsneröster:
"Har du fått spader? Tänker du hoppa ner i smöret? HAHA!"
Gubben såg på maskrosorna med förvirrade ögon som inte kunde se klart. Hans älskade maskrosor, kallade de dem för smör? Gubben kände hur glädjetårarna gick igenom en identitetskris och återvände till ursprungspunkten och började leka sorg. Han hade inte insett att det var smör han såg. Han trodde det var maskrosor. Men när pojkarna hånade honom på det där sättet så tänkte han att jo, det var nog smör det här. Och nog var det väl det han ville ha. Han var inte längre en blomstergud, han var ett fetto. Gubben satte sig på marken och grät medan pojkarna tog hans korvar och hans senap och ketchup och studsade iväg, med ryggsäckarna fulla av sten som de kastade efter folk de träffade på.
När gubben grät som mest och skymningen började lägga sig över fältet så började det susa. Först verkade det komma från väster, sen från öster, sen fanns det plötsligt överallt och gubben kunde inte länge låtsas som om ingenting. Han tittade upp och såg framför sig någon som hade sett många gånger tidigare.
Det var Gandalf.
Gandalf tittade på honom med leende ögon och svepte undan sitt vita hår från det kantiga ansiktet. Med en röst fylld av medkänsla och omsorg sade han, samtidigt som han böjde sig ner mot korvgubben:
"Gråter du över smör?"
Korvgubben nickade skamset, hulkade till och började gråta högljutt igen.
Gandalf skakade otåligt på huvudet och slog honom lätt på axeln med käppen.
"Du, jag vet hur det känns. Man tror att man har något och sen visar det sig att det inte är där. Det känns som att det gled ut händerna på en innan man ens fick det. Jag kände likadant när jag föll ner i Morias gruva tillsammans med den där balrogen. Jag hade alltid önskat mig en piska. Redan som barn bönade jag och bad om en piska, men gudarna vägrade ge mig en. Förstod du vilken ångest jag fick när balrogen föll från berget utan mig, med piskan i handen? Jag ville ju ha den. Jag föll ju ner med flit! Ja, för ett tag var jag helt apatisk. Men helt plötsligt insåg jag en dag (eller var det natt? jag ser ju bara vitt med allt det här löshåret) att jag kanske inte kunde få en piska, men jag kunde få en stav. Vad är skillnaden? Man kan slå folk med dem, de har samma effekt. Man kan inte åstadkomma lika häftiga sår med en stav men vad fan, den här skapar ju blixtar!
Så var inte ledsen. Tänk efter: vad är fel med smör? Bara för att ordet smör har en dålig klang betyder det inte att det är dåligt. Smör skapar så mycket nytta i världen. Se bara på stekpannorna!"
Korvgubben såg på Gandalf med en koncentrerad min. Han vände ansiktet mot smörfältet och såg hur smörvågorna guppade fram och tillbaka. Och helt plötsligt var det som om en förtrollningen släppte: han såg på smöret och kände kärleken komma tillbaka. Visst, det var smör, inte maskrosor. Visst, maskrosor lät bättre. Men när han tänkte efter så insåg han att om han fick välja mellan smör och maskrosor så skulle han välja smör. Han skulle aldrig kunna äta maskrosor, bara titta och lukta på dem, och det kunde han ju göra med smör också! Hans hjärta slog ett dubbelslag, han kastade sig i famnen på Gandalf och gav honom en stor, blöt puss innan han kastade sig i smöret. Han simmade fram och tillbaka med stora simtag medan Gandalf såg på honom och skrattade muntert.
"Ja, det var ju för väl", skrattade Gandalf och skakade på huvudet. "Ledsna korvgubbar är ju inget man vill ha. Här har vi en go göbbe, äntligen. Jag orkar inte med fler orakade surpuppor som går runt på stan med svartmålade korvar och lådor på magen medan jag letar efter dynamit. De distraherar mig något enormt."
Gandalf lyfte på hatten åt korvgubben och gick långsamt mot solnedgången i väster, medan korvgubben simmade runt i smöret och njöt av friheten. Inga gardiner blev strukna den kvällen, och inga gäster hälsade på heller. Istället bjöd korvgubben Gandalf på en öl på krogen och sjöng visor för honom tills den gamle trollkarlen smälte. Och småpojkarna, ja, de fick leva på socialbidrag och isterband resten av livet medan deras offer levde och frodades. Precis som det ska vara i riktiga sagor.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag är ytlig, woop woop!
Nu är det här så väldans kul så jag måste länka till det. Jag har läst Hanna Fridéns blogg ett tag, men jag har aldrig uppfattat att hon var så här rolig. Men alltså. Min humor är rätt knäpp, no offense Hanna, men den är ju det. Så det här är kanske jättetråkigt. Det ger jag fantastiska fantaflaskor i. Så. Kul.
Men hur som haver, det är ju sant. Jag tycker att jag är ful på varenda pissbild som finns som någon annan har tagit. Men när jag tar bilderna så kan jag ju anpassa vinklar och annat löjligt, och sen sitta där och påstå att "jag tycker om mig själv som jag ääääääär". Jaa. Säkert, honey, säkert.
Typ, vet ni hur ytlig jag är? Jag är jätteytlig. Inte när det gäller andra direkt. Inte i vanliga livet. Jag brukar inte gå runt och tycka att folk är fula. Det är liksom inte det som jag tänker på. Jag brukar faktiskt inte jämföra mig med andra sååååå ofta. Bara ibland. Typ, ja... Jämt.
Jag brukar tänka: "Är jag fulast här?" Om jag inte är det, då är det chill. Usch vad det där låter hemskt. Men jag tror banne mig inte att jag är ensam om det. Och jag tänker aldrig någonsin "fy fan vad den där människan är ful", det spelar liksom ingen roll. Men om alla i rummet är modeller och bimbos med stora bröst och smala midjor så är det klart att jag tänker på det. Att jag är fulast alltså.
Jaa, mer? Jag är en spegel-magnet. Det betyder att jag dras till speglar. Överallt. Finns det någonting som är hyfsat blankt så speglar jag mig i det. Försöker hitta en bra vinkel och sen övertyga mig själv om att jag är snygg som attans. Funkar ibland.
Så, jag kämpar för en dubbelmoral. Nej, jag vet inte. Klart att man får jämföra sig med andra om man vill. Klart man får. Klart vi gör, vi är ju människor. Men jag går i alla fall inte runt och proklamerar för bröstimplantat och lår som inte går ihop. Inte än i alla fall. Förhoppningsvis aldrig.
Men hur som haver, det är ju sant. Jag tycker att jag är ful på varenda pissbild som finns som någon annan har tagit. Men när jag tar bilderna så kan jag ju anpassa vinklar och annat löjligt, och sen sitta där och påstå att "jag tycker om mig själv som jag ääääääär". Jaa. Säkert, honey, säkert.
Typ, vet ni hur ytlig jag är? Jag är jätteytlig. Inte när det gäller andra direkt. Inte i vanliga livet. Jag brukar inte gå runt och tycka att folk är fula. Det är liksom inte det som jag tänker på. Jag brukar faktiskt inte jämföra mig med andra sååååå ofta. Bara ibland. Typ, ja... Jämt.
Jag brukar tänka: "Är jag fulast här?" Om jag inte är det, då är det chill. Usch vad det där låter hemskt. Men jag tror banne mig inte att jag är ensam om det. Och jag tänker aldrig någonsin "fy fan vad den där människan är ful", det spelar liksom ingen roll. Men om alla i rummet är modeller och bimbos med stora bröst och smala midjor så är det klart att jag tänker på det. Att jag är fulast alltså.
Jaa, mer? Jag är en spegel-magnet. Det betyder att jag dras till speglar. Överallt. Finns det någonting som är hyfsat blankt så speglar jag mig i det. Försöker hitta en bra vinkel och sen övertyga mig själv om att jag är snygg som attans. Funkar ibland.
Så, jag kämpar för en dubbelmoral. Nej, jag vet inte. Klart att man får jämföra sig med andra om man vill. Klart man får. Klart vi gör, vi är ju människor. Men jag går i alla fall inte runt och proklamerar för bröstimplantat och lår som inte går ihop. Inte än i alla fall. Förhoppningsvis aldrig.
Green man suit
Jag vet att det här låter lite sjukt, men jag vaknade halv tio idag. Av mig själv. Ingen väckte mig. Eller okej, Jannas sms kanske var en bidragande faktor men annars hade jag bara lagt mig ner och somnat om. Men icke. Jag somnade halv tolv inatt. Helt sjukt. Igår var kaos så det var kanske inte så konstigt att jag var trött... Sen vaknade jag klockan ett och trodde den var fyra. Sen somnade jag igen. Hej hej jag babblar bara.
Titta vad jag hittade för resten. Skulle inte ni också vilja ha en sån?
Öh. Aa. Gud vad het den är. En sån vill jag verkligen ha. Sååå coool.
Titta vad jag hittade för resten. Skulle inte ni också vilja ha en sån?
Öh. Aa. Gud vad het den är. En sån vill jag verkligen ha. Sååå coool.
"Vi kör plan B i stället..."
Hahaha jag dör!
Så himla mitt i prick liksom!
Så himla mitt i prick liksom!
Jihad is a dancer
Jack Sparrow vs. The Lonely Island
HAHAHAHA JAG DÖÖÖÖÖR!!!
I like cookies!
Har så himla kul på Omegle just nu. Hahahahaha. Look liksom.
Dag 11 – Någon känd person du beundrar och varför
Jag beundrar väl en hel del... Men en som jag beundrar lite extra är Ellen DeGeneres. Jag har aldrig hört eller sett en roligare människa. Hon får mig alltid att asgarva. Alltid. Hon kämpar för de som inte alltid syns i samhället, hon verkar vara fantastisk privat också och hennes garv äger. Kort och gott: Ellen ftw!!!
"You sound like you're 12."
HAHAHA jag har så himla kul! Hahahahahaha.
Haaahaaa!
