Jag är ytlig, woop woop!
Nu är det här så väldans kul så jag måste länka till det. Jag har läst Hanna Fridéns blogg ett tag, men jag har aldrig uppfattat att hon var så här rolig. Men alltså. Min humor är rätt knäpp, no offense Hanna, men den är ju det. Så det här är kanske jättetråkigt. Det ger jag fantastiska fantaflaskor i. Så. Kul.
Men hur som haver, det är ju sant. Jag tycker att jag är ful på varenda pissbild som finns som någon annan har tagit. Men när jag tar bilderna så kan jag ju anpassa vinklar och annat löjligt, och sen sitta där och påstå att "jag tycker om mig själv som jag ääääääär". Jaa. Säkert, honey, säkert.
Typ, vet ni hur ytlig jag är? Jag är jätteytlig. Inte när det gäller andra direkt. Inte i vanliga livet. Jag brukar inte gå runt och tycka att folk är fula. Det är liksom inte det som jag tänker på. Jag brukar faktiskt inte jämföra mig med andra sååååå ofta. Bara ibland. Typ, ja... Jämt.
Jag brukar tänka: "Är jag fulast här?" Om jag inte är det, då är det chill. Usch vad det där låter hemskt. Men jag tror banne mig inte att jag är ensam om det. Och jag tänker aldrig någonsin "fy fan vad den där människan är ful", det spelar liksom ingen roll. Men om alla i rummet är modeller och bimbos med stora bröst och smala midjor så är det klart att jag tänker på det. Att jag är fulast alltså.
Jaa, mer? Jag är en spegel-magnet. Det betyder att jag dras till speglar. Överallt. Finns det någonting som är hyfsat blankt så speglar jag mig i det. Försöker hitta en bra vinkel och sen övertyga mig själv om att jag är snygg som attans. Funkar ibland.
Så, jag kämpar för en dubbelmoral. Nej, jag vet inte. Klart att man får jämföra sig med andra om man vill. Klart man får. Klart vi gör, vi är ju människor. Men jag går i alla fall inte runt och proklamerar för bröstimplantat och lår som inte går ihop. Inte än i alla fall. Förhoppningsvis aldrig.
Men hur som haver, det är ju sant. Jag tycker att jag är ful på varenda pissbild som finns som någon annan har tagit. Men när jag tar bilderna så kan jag ju anpassa vinklar och annat löjligt, och sen sitta där och påstå att "jag tycker om mig själv som jag ääääääär". Jaa. Säkert, honey, säkert.
Typ, vet ni hur ytlig jag är? Jag är jätteytlig. Inte när det gäller andra direkt. Inte i vanliga livet. Jag brukar inte gå runt och tycka att folk är fula. Det är liksom inte det som jag tänker på. Jag brukar faktiskt inte jämföra mig med andra sååååå ofta. Bara ibland. Typ, ja... Jämt.
Jag brukar tänka: "Är jag fulast här?" Om jag inte är det, då är det chill. Usch vad det där låter hemskt. Men jag tror banne mig inte att jag är ensam om det. Och jag tänker aldrig någonsin "fy fan vad den där människan är ful", det spelar liksom ingen roll. Men om alla i rummet är modeller och bimbos med stora bröst och smala midjor så är det klart att jag tänker på det. Att jag är fulast alltså.
Jaa, mer? Jag är en spegel-magnet. Det betyder att jag dras till speglar. Överallt. Finns det någonting som är hyfsat blankt så speglar jag mig i det. Försöker hitta en bra vinkel och sen övertyga mig själv om att jag är snygg som attans. Funkar ibland.
Så, jag kämpar för en dubbelmoral. Nej, jag vet inte. Klart att man får jämföra sig med andra om man vill. Klart man får. Klart vi gör, vi är ju människor. Men jag går i alla fall inte runt och proklamerar för bröstimplantat och lår som inte går ihop. Inte än i alla fall. Förhoppningsvis aldrig.
Kommentarer
Trackback
