Lite FU
Idag har inte varit en rolig dag. Enda anledningen till att jag stannade hela dagen var för att jag behövde fråga en lärare en fråga, och vi hade inte honom förrän sista lektionen. Sen hade jag massa läskiga moments under dagen som bestod av plötslig gåshud. Ba BOOM massa gåshud. Försvann. Sen BOOM igen. Mycket obehagligt. Sen kan jag meddela världen att mitt öra inte bara har dova knäppningar för sig på kvällar och när mitt huvud är svullet, utan nu för tiden har fuffens för sig även när jag gör basics som att svälja, och då ska det dessutom vara lite extra mwahahaha-igt och knäpper HÖGT. Som fingrar knäpper.
Jag borde göra fler styckeindelningar.
Nu sitter jag vid mitt skrivbord och ska göra svenskauppsatsen som inte kommer vara klar i tid, that's for sure. Jag har precis druckit te och lyssnar på vacker musik à la Snow Patrol. Snow Patrol – Crack The Shutters
Jag och mamma snackade nyss om något som jag tänkt på men ändå inte tänkt på. Och det att livet är så kort och så långt på samma gång. Det är kort. Så man måste ta vara på det. Livet är till för att levas. Lev det på det sättet du kan och vill.
Samtidigt är det ganska långt också. Mamma är 46. Hon kan bli dubbelt så gammal. Hon kanske bara har levt halva livet. Fatta. Hur lite har då inte jag levt?
Jag tänkte också på att om det nu är så långt, som jag då kan tycka, blir det inte väldigt tråkigt efter ett tag? Liksom, vad gör man när man är 60 och alla ens drömmar är uppfyllda? Är det då man sätter sig och grinar på bussen och pekar finger åt alla ungar som fortfarande har något att drömma om?
Men jag vet inte. Man får väl hitta något att drömma om. Eller så tar själen hand om det själv. Vi kanske inte kan sluta drömma hur mycket vi än försöker.
Jaa, djupa tankar så där. För att vara er möjligtvis.
Hahahahaha titta på mig. Jag försökte få en normal bild. Det gick inte. Jag såg bara störd och ful ut. Så jag försökte ta en bild där jag såg ut som en muslim. Gick inte heller. Så jag gav upp och stirrade in i kameran med en sjal på axlarna. Jaja.
Såhär ser det ut där jag sitter. Mitt andranamn är Organiserad.
Jag borde göra fler styckeindelningar.
Nu sitter jag vid mitt skrivbord och ska göra svenskauppsatsen som inte kommer vara klar i tid, that's for sure. Jag har precis druckit te och lyssnar på vacker musik à la Snow Patrol. Snow Patrol – Crack The Shutters
Jag och mamma snackade nyss om något som jag tänkt på men ändå inte tänkt på. Och det att livet är så kort och så långt på samma gång. Det är kort. Så man måste ta vara på det. Livet är till för att levas. Lev det på det sättet du kan och vill.
Samtidigt är det ganska långt också. Mamma är 46. Hon kan bli dubbelt så gammal. Hon kanske bara har levt halva livet. Fatta. Hur lite har då inte jag levt?
Jag tänkte också på att om det nu är så långt, som jag då kan tycka, blir det inte väldigt tråkigt efter ett tag? Liksom, vad gör man när man är 60 och alla ens drömmar är uppfyllda? Är det då man sätter sig och grinar på bussen och pekar finger åt alla ungar som fortfarande har något att drömma om?
Men jag vet inte. Man får väl hitta något att drömma om. Eller så tar själen hand om det själv. Vi kanske inte kan sluta drömma hur mycket vi än försöker.
Jaa, djupa tankar så där. För att vara er möjligtvis.
Hahahahaha titta på mig. Jag försökte få en normal bild. Det gick inte. Jag såg bara störd och ful ut. Så jag försökte ta en bild där jag såg ut som en muslim. Gick inte heller. Så jag gav upp och stirrade in i kameran med en sjal på axlarna. Jaja.
Såhär ser det ut där jag sitter. Mitt andranamn är Organiserad.
Kommentarer
Trackback
